I samtal med Loljud: ”Det har absolut varit en dröm att släppa på vinyl”

Bakom det fascinerande, kreativa musikprojektet Loljud finns musikern och producenten Lotta Fahlén. Den Malmöbaserade artisten är känd för sitt tvärkonstnärliga förhållningssätt till elektronisk musik och använder gärna oväntade ljud som symaskiner, mobilalarm och radiobrus i sina låtar.

Utöver arbetet med soloprojektet Loljud skriver Lotta även musik till andra artister och är en del av performance-kollektivet Absurdum Temporary Art. Hon är dessutom en nyckelperson i det feministiska nätverket Synth Babes och handledare för Vem kan bli producent, som är ett initiativ skapat för kvinnor, transpersoner och icke-binära musikproducenter och ljudtekniker. Även hennes turnéhistoria är imponerande, med spelningar i Tokyo och Berlin i bagaget. Lotta har dessutom spelat tillsammans med Maxida Märak och varit förband till exempelvis Titiyo.

Loljud har nyligen släppt den spännande triptyken The Phases, som delats upp i tre digitala EP:s och nu även släppts i helhet på vinyl. Under ett trevligt, digitalt möte pratar vi om albumsläppet, jämställdhet i musikbranschen, skillnaden mellan att spela utomlands och i Sverige och allt däremellan.

Grattis till vinylsläppet! Kan du inte berätta lite mer om The Phases?

– Absolut! Det är ett tredelat album där jag har jobbat både dramaturgiskt och mer konceptuellt än vad jag gjort tidigare. Så jag lämnade det traditionella låtskrivandet lite och skrev med en tydlig dramaturgi. Albumet som givits ut på vinyl har släppts som tre digitala EP:s. De är indelade i tre olika faser. The Pre Phase, The Acute Phase och sen The Recovery Phase.

Vad betyder de tre delarna för dig?

– Jag tänker att alla tre delar beskriver olika tillstånd. Det kan vara någon form av kris som sker i livet. Jag tänker att förstadiet är innan kraschen kommer eller när det blir påtagligt. Och återhämtningsfasen är som det låter mer återhämtande. Jag har jobbat mycket med ljudvalet och så där. Jag har velat använda ljud som jag förknippar med de olika stadierna.

Jag vet att du producerar mycket själv, men hur har det sett ut med samarbete i samband med det här projektet?

– Jag har samarbetat på vissa låtar, vilket är väldigt kul. Fantastiska Auður Viðarsdóttir, som är en isländsk artist som jag också samarbetar med i Synth Babes där jag har släppt musiken, sjunger på en av låtarna. Sen har hennes storebror Egill Viðarsson mixat några av låtarna på de två sista faserna. Jag har också arbetat med Nathan Larson som är filmkompositör och har varit med och mixat Bloodstream på återhämtningsfasen. Sen har jag spelat in Åshilld Henriksen som spelar horn i Helsingborgs Symfoniorkester och använt hornspelet och dragit ut det långt och pitchat upp och ner, också på Bloodstream.

”Med The Phases har jag försökt att tänka ut vilka ljud som kan representera vissa känslor eller bilder. Så jag arbetade mycket med att bygga upp olika ljudvärldar och egna universum.”


Underbart! När jag har sett dig live har du samplat symaskiner och dylikt. Var hittar du din inspiration?

– Jag tänker att just inspiration till ljud, då kan det vara att jag har något som jag tycker låter spännande och vill bygga vidare på eller göra om själva känslan. Med The Phases har jag försökt att tänka ut vilka ljud som kan representera vissa känslor eller bilder. Så jag arbetade mycket med att bygga upp olika ljudvärldar och egna universum. De olika faserna låter på något sätt rätt olika, det har fått vara lite som olika rum för varje låt.

Det är alltid spännande att höra hur olika kreatörers kreativa processer ser ut, för det kan verkligen vara så olika. Hur kom du in på musiken från första början?

– Jag började dansa när jag var liten och tanken var nog länge att jag skulle bli dansare. På gymnasiet gick jag Lunds Dans- och Musikalgymnasium och tyckte om de olika konstformerna dans, sång och teater. Men musikal var inte helt rätt kände jag. Sen flyttade jag till Berlin med min vän och kollega Miranda Gjerstad efter gymnasiet. Dels sjöng vi på gatorna för att få in lite pengar, men jag träffade en man som heter Pablo Decoder och började spela tillsammans med honom för hans soloprojekt. Då köpte jag min första synth, och det var egentligen första gången jag spelade i band. Då kände jag på något sätt att jag hade hittat något som känns väldigt bra. Jag fick också komma mer i kontakt med den elektroniska musikscenen och var ute på klubbar och hörde bra musik och blev inspirerad av det. Och när jag började spela med Pablo Decoder kände jag att det här med musikproduktion är något jag också vill lära mig. Jag skaffade Ableton Live och satt med det väldigt mycket och började så smått lära mig att producera.

Så du är helt självlärd?

– Från början är jag det, men sen har jag läst musikproduktion på universitet lite också.

Finns det någon speciell anledning till att du valt att släppa The Phases på vinyl? Har du någon speciell relation till formatet?

– Jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att lyssna på. Dels att själva ljudupplevelsen är annorlunda, och jag gillar att lyssna på album från början till slut. För ofta finns det en tanke med hur låtarna ligger och hur de byggs upp. Så det har absolut varit en dröm att släppa på vinyl. Det är en speciell känsla.

Då tänker jag att du säkert har en vinylspelare hemma. Vad lyssnar du helst på?

– Nu lyssnar jag faktiskt väldigt mycket på Auður som sjunger på en mina låtar. Hon släppte ett album på vinyl några månader innan mitt släpp och det är jättefin musik som jag vill tipsa om. Hon sjunger mycket på isländska. Sen har jag också en The Knife remix-skiva som får åka på när det ska vara lite mer livat. Det är väl lite blandat, lite äldre som Kate Bush och annat.

Vilka kreatörer inspireras du av i relation till ditt eget skapande?

– Jag tror att jag får inspiration från många olika konstformer. Både av att läsa böcker, men absolut av att lyssna på andra musiker och artister. Jag har lyssnat mycket på Anohni på sistone, hon har en helt fantastisk röst som blandas med det elektroniska som jag blivit väldigt inspirerad av. Sen har jag lyssnat ganska mycket på FKA Twigs på senaste tiden.

”Hela musikbranschen är ju rätt ojämställd fortfarande om man ser på hur pengar delas upp och hur festivaler bokar ojämställt, inte minst inom den elektroniska musikscenen.”


Du är ju även aktiv i Synth Babes, varför tycker du att ett sånt nätverk är viktigt?

– Det är Anya Trybala, som nu bor i Australien, som startade projektet 2015. Jag gick med lite senare. Hela musikbranschen är ju rätt ojämställd fortfarande om man ser på hur pengar delas upp och hur festivaler bokar ojämställt, inte minst inom den elektroniska musikscenen. Det är väldigt skevt och vi har sett att det behövs lyftas fram grymma artister och förebilder som är kvinnor, transpersoner och icke-binära. Vi har anordnat events med workshops och Synth Babes-fest och sådär, en festival som vi arrangerat både på Island och i Malmö. Det har varit kvinnor, transpersoner och icke-binära som skapat och spelat på festivalen men alla varit välkomna som besökare.

Och även Vem kan bli producent-projektet som du också är en del av är otroligt viktigt. Jag tänkte fråga om du tycker att det har blivit bättre i Malmö, men kanske också hela Sverige, under den tiden som du varit aktiv?

– Jag tycker faktiskt det. Det är fantastiskt, det börjar märkas av nu. Det är fler och fler,
även större aktörer i musikbranschen, som börjar förstå att det är en viktig grej och inte bara pratar om det utan även gör saker för att skapa en förändring. Vem kan bli producent
har skapat en fantastisk plattform och nätverk som varit och är viktigt för väldigt många. Projektet startade i Stockholm, jag tror att de har kört producentprogrammet i fyra år eller så. Jag gick först programmet i Stockholm och var sedan med och startade upp Vem kan bli producent Malmö. Vi har genomfört ett producentprogram här och i vintras gjorde vi ett Producer Meet-up under en helg med workshops och sessions. 

Vad tycker du behövs för att det ska bli ännu mer jämställt?

– Det är såklart viktigt med nätverken jag nämnt men det är också viktigt att större aktörer i branschen gör jobbet. Att anställa jämställt och exempelvis sponsra bra nätverk som sitter på mycket kunskap för att de ska kunna fortsätta med sin verksamhet. Det handlar mycket om fördelning av resurser. Många nätverk som jobbar för en bättre musikbransch är beroende av projektbidrag vilket är tidskrävande och ofta innebär mycket ideellt arbete. 

Ja, absolut. Du har gjort så mycket grejor, bland annat spelat i Japan och spelat med Maxida Märak och varit förband till massor av grymma artister. Hur har de upplevelserna varit?

– Jättefina! Att uppleva musik live är en helt annan dimension än att lyssna i lurar, på laptop eller så. Att spela i Japan var fantastiskt. Det var ofta väldigt fin publik och jag har aldrig varit med om en så ordentlig soundcheck. Smidigt och proffsigt. Jag var Maxida Märaks livemusiker under några år och det var superfint. Hon är ju grym och jag lärde mig mycket av det. 

Hur tycker du att musikscenerna skiljer sig åt i de länder du har spelat?

– Om jag jämför Tyskland med Sverige så är publiken i Tyskland där för att lyssna mer
än i Sverige kanske. Jag upplever det som att i Sverige behöver du generellt sett vara en stor artist för att dra folk. Det finns en större nyfikenhet i Tyskland att upptäcka ny musik och jag upplevde det mer så i Japan också. Det var ingen som stod och snackade under konserterna, utan det var väldigt respektfullt och alla lyssnade koncentrerat. Jag vet inte om du håller med men i Sverige kan det vara lite gapigt, haha.

Jo, men verkligen. Hur kändes det att plötsligt hamna i den situationen där alla är så fokuserade på det du gör?

– Jag blev bokad på techno-klubbar och tänkte att det hade blivit fel, för min musik är inte techno och väldigt mjuk i jämförelse med de andra akterna. Och jag skulle spela ganska sent också så jag tänkte att nu kommer ju folk att gå, det kommer inte att funka. Men det funkade jättebra, för de som var där kanske behövde lite paus. Mitt set börjar ganska lugnt och byggs upp och blir lite mer dansant. Så det var jättekul att se att det passade i ett sånt sammanhang.

Så spännande! Har du kvar fans från Japan som följer dig nu efter?

– Jo, men det är nog några som följt och så. Jag ser att jag har lite lyssningar i Japan. Men det är ju långt bort och det är väldigt speciella tider, men jag hoppas verkligen på att kunna ta mig dit igen och bygga upp det lite mer där.

”På senare tid har det skett något tycker jag mig se, att man går samman i Malmö och försöker skapa en musikscen som fungerar här när mycket av branschen är Stockholmscentrerad.”


Vad tycker du om Malmös musikscen om man pratar om i vanliga tider?

– Jag tycker att det är mycket spännande som händer och Malmö är rik på experimentell musik. På senare tid har det skett något tycker jag mig se, att man går samman i Malmö och försöker skapa en musikscen som fungerar här när mycket av branschen är Stockholmscentrerad. Så det är fint. Sen finns det kanske inte så många scener i Malmö. Jag är rätt mycket på Inkonst. Jag tycker att det är en viktig scen för både musik och scenkonst och jag gillar att de jobbar tvärkonstnärligt. Det är lyxigt att få tillgång till akter och föreställningar som kanske inte hade bokats på andra scener.

Absolut, det var kul att du nämnde just det. För du har ju ett konstprojekt, Absurdum Temporary Art. Kan du berätta lite om det? Flätas det samman med Loljud?

– Vi gjorde en föreställning i december som baserades på The Phases. Men det var en scenkonst-föreställning då jag jobbade med immersive audio, alltså helt omslutande ljud. Så högtalare runt om, under och ovanför publiken. Då producerade jag om det till det formatet. Absurdum Temporary Art består av mig, som gör ljud och Lisa Mårtensson som är regissör och scenkonstnär och sen Manel Ruiz Blas som är videokonstnär. På något sätt är det kopplat till Loljud för att det är ljud jag gör, men det är mer samarbete. Nu håller vi på med två nya projekt. Ett meditationsperformance och ett sticklingsprojekt.

Så nyfiken jag blir på att höra mer! Vi kanske får prata hela gänget om detta någon dag. Hur ser din vardag ut nu i pandemitider?

– Jag skulle egentligen spelat i sommar och under hela hösten, bland annat på Roskilde så det är lite surt att det inte blir av. Och det som är på gång är väldigt osäkert. Men jag hade turen att få jobb i sommar. Sen fick jag ett kompositionsresidens i Berlin från Konstnärsnämnden i höst. Det kom så himla fint och det känns som att cirkeln sluts. Jag började skriva musik i Berlin och jag tror att det har format mycket av mitt sound. Och att få komma tillbaka och skriva i en månad känns jättelyxigt.

Har du någon tanke om vad det kommer att leda till?

– Jag vet inte riktigt om det blir en EP eller skiva eller så. Jag har inte skrivit något sedan The Phases egentligen. Det var en lång process och det tog lång tid att göra den vinylen. Så vi får se, men jag har lite idéer om hur jag vill att det ska låta. Men sen brukar det aldrig sluta så, haha.

Det kanske är mer spännande då också, när man inte riktigt vet vad det ska bli. Tack för en fin pratstund!

De tre delarna The Pre Phase, The Acute Phase och The Recovery Phase som tillsammans bildar triptyken The Phases finns att lyssna på nedan. Det går även att följa Loljud på Instagram och Facebook.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *